Pardon my french

Ett litet smakprov på hur en en kväll med Ylva kan se ut.

Jag är så trött.
Gud så trött.

Ni vet. När det känns som att kroppen är som en småtjurig, skolkande tonåring inställd på en heldag i soffan med en chipsskål på magen. Alltså inte en trevlig kropp att ha att göra med då vardagen nuförtiden är att spendera de flest av dagens vakna timmar med säljkostymen på i telefonen. Det var alltså med lite lagom ångest men samtidigt förväntan och en liten gnutta hopp om framtiden som jag, efter lite påtryckning av fina Jennifer, tog tag i något jag tror det eller ej velat testa rätt länge. Friskis och Svettis. Den såkallade tantgympan. Och jävla vilka tanter! Pantertanter! När mina armar darrade som en underläpp i snöstorm under armhävningarna så var deras ansiktet knappt en rödlätt nyans. Jag själv, brandalarm.

Nåväl.  Det gjorde vi bra iallafall. Armar och ben flög åt alla håll och kanter men på något vis fick vi tillslut till det. Jag kan inte låta bli att känna mig aningens stolt. Kylskåpet är fyllt med nyttigheter jag lärt mig älska och duschen väntar innan det är dags för en strejkande kropp igen. Men imorgon, då ni. Då ska jag bastu baka mig. Då ni.

Spenderar mestadels av årets sista vecka i soffan under en filt i sällskap av en trasig hals och feber. Tack Dagmar. Det var visst inte bara hustak och träd som påverkades av den galna stormen och jag är så himla uttråkad. Ibland kan det vara skönt att åka på en rejäl förskylning för att få en chans att vila upp sig rejält, men just nu kryper jag på väggarna.

En positiv sak är att jag hunnit planera nyår i detalj.  Vi kör på en klassiker med fördrinkar, tre rätters middag, goda drinkar, champange, raketer och glitter, glitter, glitter med världens bästa människor. Kommer bli så himla mysigt. Men innan jag får slappna av med en drink i ena handen står det bröllopsfotografering på schemat. Årets sista. Det blir kalas.

När jag har tråkigt tittar jag runt mycket. Klickar hit, klickar dit. Speciellt på sidor fulla med bilder. Inspirerande tycker jag. Det finns alltid någon ny idé som dyker upp och får det att krypa i avtryckarfingret. Som när jag hittade den här snubben, asglad eller asarg, jag vet inte. Jag tror jag bestämmer mig för asglad. Enkel, men endå. Asglad. Eller arg. Kul iallafall.

Jag har funderat mycket på den här bloggen. Jag har haft ett antal olika bloggar på flertalet platser, skriver intensivt ett tag, blir uttråkad, låter bli, börjar igen och slutar. Fast i mitt lilla ekorrhjul.

Sedan inser jag att det jag skriver kanske inte är särskilt intressant. De bilder jag visar inte så snygga som jag i början tyckte och skorna jag köpte förra veckan bryr sig såklart ingen om. Jag har inget behov av att vara brutalt ärlig eller skriva om vad jag gör på vardagarna och blir kanske därför tråkig.

Men till slut har jag insett att jag måste skriva om det jag vill. För vem är det här annars till för.  Om mig, om min familj och mitt liv som fotograf och kundtjänst medarbetare. Kryddat med mina drömmar om paraplydrinkar och om min väg till drömjobbet. Kanske spetsa det med en bunt av mina senaste bilder. Tipsa er om den sköna låten jag ramlade över igår. Nåt annat kommer inte funka. Jag gillar att skriva av mig och oroar mig inte lika mycket över vad andra ska tycka.

Jag har just nu big fat cravings efter soppor.

Det går att skriva om sånt också.

Medans snön yran utanför fönstret blir jag bortbjuden på middag. Ylva skapar matkonst med kräftstjärtar, permesan och granatäpple. Jag gör inte mer än att styra musiken bland tända ljus och tékoppar. Bortskämd är bara förnamnet.

Vilken kvinna. Gåshud lik Grand Canyon.

Jag sitter här med laxeringsmedel i oljeform i håret och försöker lista ut vad definitionen av desperation kan vara. Inser i denna stund att jag kanske nått toppen. Jag känner att jag måste förklara mig lite ytterligare.

Jag har påbörjat ett experiment förstår ni. Det handlar om drömmen om ett hårsvall till fotknölarna och det sägs att  Ricinolja är det som ska ta mig dit. Jag gissar på att de flesta med en funktionell tarm inte hört talas om denna påstådda mirakelprodukt men den sägs få håret att växa så det knakar! Nu kan det ju lika gärna vara bluff och båg men efter att ha lekt lite Scherlock Holmes på google så har jag hört rykten om att en inpackning a lá 25 minuter några gånger i veckan kan ge en effekt på upp till sex centimeter längre hår på en månad. I mina öron låter det för bra för att vara sant. Vi är fyra brudar som testar, vi kör en före/efter helt enkelt. Utvärdering om en månad, Let´s go!

We had a deal where you would make me funnier, smarter and a better dancer…

I saw the video.

We need to talk.

Vi har bokstavligt talat frossat i kött i helgen. Avslutade det med oxfilémiddag på farsdag med nästan hela tjocka släkten. På resturang också, Lyx. Kanske lite som att kasta pärlor åt svin då magen skriker efter en flottig pizza efter Lördagens bravader. Men endå. Oxfilé!Behöver jag säga mer?

Som grädden på moset, körsbäret på glassen och toppen av isberget så passade vi på att fylla upp frysen med detta fantastiska kött då Ica Maxi har gått loco och sänkt priserna rejält. Det här kan man leva länge på. Ojojoj.